Other Translations: English , Srpski
From:
Udāna 3.9 Innige Sprüche 3.9
Sippasutta Fertigkeit
Evaṁ me sutaṁ—So habe ich es gehört:
ekaṁ samayaṁ bhagavā sāvatthiyaṁ viharati jetavane anāthapiṇḍikassa ārāme. Einmal hielt sich der Buddha bei Sāvatthī in Jetas Wäldchen auf, dem Kloster des Anāthapiṇḍika.
Tena kho pana samayena sambahulānaṁ bhikkhūnaṁ pacchābhattaṁ piṇḍapātapaṭikkantānaṁ maṇḍalamāḷe sannisinnānaṁ sannipatitānaṁ ayamantarākathā udapādi: Da saßen nach dem Essen, als sie vom Almosengang zurückkamen, mehrere Mönche und Nonnen im Pavillon beisammen, und dieses Gespräch kam unter ihnen auf:
“ko nu kho, āvuso, sippaṁ jānāti? „Wer beherrscht eine Fertigkeit?
Ko kiṁ sippaṁ sikkhi? Wer erlernt welche Fertigkeit?
Kataraṁ sippaṁ sippānaṁ aggan”ti? Welches ist die beste Fertigkeit?“
Tatthekacce evamāhaṁsu: Darauf antworteten manche,
“hatthisippaṁ sippānaṁ aggan”ti. die Elefantenfertigkeit sei die beste Fertigkeit.
Ekacce evamāhaṁsu: Andere sagten,
“assasippaṁ sippānaṁ aggan”ti. die Pferdefertigkeit
Ekacce evamāhaṁsu:
“rathasippaṁ sippānaṁ aggan”ti. oder die Wagenfertigkeit
Ekacce evamāhaṁsu:
“dhanusippaṁ sippānaṁ aggan”ti. oder die Fertigkeit im Bogenschießen
Ekacce evamāhaṁsu:
“tharusippaṁ sippānaṁ aggan”ti. oder im Schwertkampf
Ekacce evamāhaṁsu:
“muddāsippaṁ sippānaṁ aggan”ti. oder die Fertigkeit in Arithmetik,
Ekacce evamāhaṁsu:
“gaṇanāsippaṁ sippānaṁ aggan”ti. in der Buchhaltung,
Ekacce evamāhaṁsu:
“saṅkhānasippaṁ sippānaṁ aggan”ti. im Rechnen,
Ekacce evamāhaṁsu:
“lekhāsippaṁ sippānaṁ aggan”ti. im Schreiben
Ekacce evamāhaṁsu:
“kāveyyasippaṁ sippānaṁ aggan”ti. oder in der Dichtkunst,
Ekacce evamāhaṁsu:
“lokāyatasippaṁ sippānaṁ aggan”ti. die Fertigkeit in der Kosmologie
Ekacce evamāhaṁsu:
“khattavijjāsippaṁ sippānaṁ aggan”ti. oder die Fertigkeit in der Geomantik sei die beste Fertigkeit.
Ayañcarahi tesaṁ bhikkhūnaṁ antarākathā hoti vippakatā. Doch an dieser Stelle wurde die Unterhaltung zwischen diesen Mönchen und Nonnen unterbrochen.
Atha kho bhagavā sāyanhasamayaṁ paṭisallānā vuṭṭhito yena maṇḍalamāḷo tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā paññatte āsane nisīdi. Der Buddha kam am späten Nachmittag aus seiner Klausur und ging zum Pavillon. Er setzte sich auf den ausgebreiteten Sitz
Nisajja kho bhagavā bhikkhū āmantesi: und wandte sich an die Mönche und Nonnen:
“kāya nuttha, bhikkhave, etarahi kathāya sannisinnā, kā ca pana vo antarākathā vippakatā”ti? „Mönche und Nonnen, worüber habt ihr gerade gesprochen, als ihr hier beisammensaßt? Welches Gespräch wurde unterbrochen?“
“Idha, bhante, amhākaṁ pacchābhattaṁ piṇḍapātapaṭikkantānaṁ maṇḍalamāḷe sannisinnānaṁ ayamantarākathā udapādi: Da berichteten die Mönche und Nonnen, worüber sie gesprochen hatten. Der Buddha sagte:
‘ko nu kho, āvuso, sippaṁ jānāti?
Ko kiṁ sippaṁ sikkhi?
Kataraṁ sippaṁ sippānaṁ aggan’ti?
Tatthekacce evamāhaṁsu:
‘hatthisippaṁ sippānaṁ aggan’ti.
Ekacce evamāhaṁsu:
‘assasippaṁ sippānaṁ aggan’ti.
Ekacce evamāhaṁsu:
‘rathasippaṁ sippānaṁ aggan’ti.
Ekacce evamāhaṁsu:
‘dhanusippaṁ sippānaṁ aggan’ti.
Ekacce evamāhaṁsu:
‘tharusippaṁ sippānaṁ aggan’ti.
Ekacce evamāhaṁsu:
‘muddāsippaṁ sippānaṁ aggan’ti.
Ekacce evamāhaṁsu:
‘gaṇanāsippaṁ sippānaṁ aggan’ti.
Ekacce evamāhaṁsu:
‘saṅkhānasippaṁ sippānaṁ aggan’ti.
Ekacce evamāhaṁsu:
‘lekhāsippaṁ sippānaṁ aggan’ti.
Ekacce evamāhaṁsu:
‘kāveyyasippaṁ sippānaṁ aggan’ti.
Ekacce evamāhaṁsu:
‘lokāyatasippaṁ sippānaṁ aggan’ti.
Ekacce evamāhaṁsu:
‘khattavijjāsippaṁ sippānaṁ aggan’ti.
Ayaṁ kho no, bhante, antarākathā hoti vippakatā, atha bhagavā anuppatto”ti.
“Na khvetaṁ, bhikkhave, tumhākaṁ patirūpaṁ kulaputtānaṁ saddhā agārasmā anagāriyaṁ pabbajitānaṁ yaṁ tumhe evarūpiṁ kathaṁ katheyyātha. „Mönche und Nonnen, für ehrbare Menschen wie ihr, die aus Vertrauen aus dem Haus fortgezogen sind ins hauslose Leben, ist es nicht angebracht, über solche Dinge zu sprechen.
Sannipatitānaṁ vo, bhikkhave, dvayaṁ karaṇīyaṁ—Wenn ihr beisammensitzt, solltet ihr eins von zwei Dingen tun:
dhammī vā kathā ariyo vā tuṇhībhāvo”ti. über die Lehre sprechen oder edles Schweigen bewahren.“
Atha kho bhagavā etamatthaṁ viditvā tāyaṁ velāyaṁ imaṁ udānaṁ udānesi: Und da er diese Sache verstand, drückte der Buddha bei dieser Gelegenheit dieses innige Gefühl aus:
“Asippajīvī lahu atthakāmo, „Ohne Fertigkeit leben, leicht, das Gute wünschen,
Yatindriyo sabbadhi vippamutto; die Sinne gezügelt, in jeder Hinsicht frei,
Anokasārī amamo nirāso, ein Streuner ohne Unterschlupf, selbstlos, der keine Hoffnung braucht,
Hitvā mānaṁ ekacaro sa bhikkhū”ti. die Einbildung aufgegeben, wandert er allein: Das ist ein Mönch.“
Navamaṁ.